fredag 27 mars 2009

Nu har det hänt igen...

Jag blir inte klok på det här.

I tisdags morse fick min älskade Kevin ett krampanfall igen.
Klockan var 08.00 och han kom in till badrummet där jag var. Vi stod och pratade medan jag sminkade mig. Då ser jag hur han börjar himla med ögonen och förstod genast vad som var på gång. Jag ställde mig bakom honom för att ta emot honom, varpå han flög bakåt...i ett anfall. Jag lyckades fånga honom, förstår inte var jag fick kraft ifrån. Jag höll i honom så gott det gick medan han krampade...stående. Jag böjde mig sakta ner så jag kunde sätta mig med honom. Han krampade medan jag skrek på mig man. Efter ett tag kom han och jag bad honom ringa ambulans.
Jag var helt förtvivlad. Att se sin son krampa så kraftigt och tugga på sin tunga så blodet rinner ut är något av det värsta en mor kan se.

Anfallet varade 4-5 minuter och ambulansen var här väldigt snabbt.
De kollade så att allt var OK med pojken min, satte en kanyl i hans arm och lade honom på båren. Kevin var nu kontaktbar men fattade inte vad som hänt. Han grät lite.

Jag åkte med min bil till barn- och ungdomsmottagningen där Kevin låg. Jag var förtvivlad.
På dagen vid 12-tiden gick jag till cafeterian för att köpa mackor till min man och Kevin och när jag kom tillbaka hade Kevin ytterligare ett pågående anfall.
Jag nästan föll ihop av gråt så en sköterska tog mig till ett annat rum. Jag kände mig så rädd och liten och jag orkade inte se mer. Det var två sköterskor som tog hand om honom men de bad min man om hjälp för Kevin var för stark. Han är ju trots allt 193 cm lång.

Efter anfallet sov han ett tag för de hade även injicerat Diazepam (tror jag det heter) så att anfallet skulle sluta. Men han sov även för att det är så stor påfrestning för hjärnan att få ett stort anfall (Grand mal).

Det var ju drygt två och en halv månad sen förra gången (4 januari) han hade anfall så jag trodde att han inte skulle få fler...men så var icke fallet. Däremot fick Kevin ta ett EEG för tre veckor sen och det visade på epileptisk aktivitet när han sov.

Efter ett läkarutlåtande bestämdes det så att Kevin skulle börja medicineras. Nu räknas han som epileptiker vilket gör honom och oss andra väldigt ledsen. Det finns vissa saker som han inte får göra som andra får. Han får inte ta körkort, förrän han varit anfallsfri i två år. Han får inte bada i havet. Han får inte bada i badkaret, utan tillsyn mm.
Han måste äta och sova på regelbundna tider (det borde vi ju alla göra såklart) mm.
Hans medicinering började redan på tisdags kväll. Medicinen som han äter heter Hermolepsin Retard och börjar med 100 mg morgon och kväll för att under en månad trappas upp till 400 mg morgon och kväll. Den ska han äta varje dag i två år. Sen ska de ta bort medicinen och se om han blir anfallsfri...om inte så medicineras han igen. Det kan vara övergående då hans hjärna mognar. En hjärna är inte riktigt mogen vid 17 års ålder.

Så är det mina vänner. Nu är jag så orolig igen och vakar som en hök över honom. Jag har ont i magen hela tiden och är livrädd att han ska få ett anfall och jag inte är där...för att hjälpa. Jag vet jag vet, jag måste visa mig stark, för Kevins skull men det är inte lätt. Jag kan inte äta och när ingen ser...gråter jag.
Jag vet att det blir bättre. Jag behöver bara tid.

Ha det bra alla bloggvänner. Jag hoppas det inte tar många dagar innan jag kan blogga igen. Men när jag känner mig lugnare kommer jag och hälsar på er.

Kram på er


Vänligen Inka

26 kommentarer:

Jessica sa...

oj det var inte kul, men till din tröst kan jag säga att bara dom har ställt in medicin kan din son ändå ha ett bra och händelsefullt liv, jag har några bekanta som har epilepsi en är bara 8 år och en är över 40 och har nu varit anfallfri så hon kan ta körkort.
Jag jobbar inom vården så jag har sett det även där och jag tro du som mamma känner på dig man lär sig se signaler så du behöver nog inte vara så orolig skickar styrke kramar till dig och hoppas det går bra kramar jessica

Vita små hjärtan sa...

Men fy så tråkigt. Ens barn det käraste man har. Hoppas det går bra, å det gör du ju säkert med medicinering. Ta hand om er! Många kramar....

hemma hos lilla mej sa...

Oh fy så hemskt ,man känner ju så liten och maktlös.Önskar dej lycka till och styrka.Bra du gråter det lättar.För ens barn är ju det käraste man har.Ta hand om dig.Många kramizzar ~~~~RITA~~~~.

Gammalt o nytt 1:12 sa...

Åh så skickar dig mycket ljus och styrka.
Allt kommer att bli bra..men det tar nog lite tid.
Många varma kramar till er/Irene

Ett Vitare Hem sa...

Åh vännen, förstår er ledsamhet och din oro, nman är ju mamma och när nåt sånt händer ens barn så är det klart att det känns så tungt. Vi hoppas att han kommer att svara på medicineringen och med tiden får sitt körkort....skcikar en massa styrkekramar!
Kramis/LenaS

Viveka i Bläckhornet sa...

Men min älskade Inka!

Så ledsen jag blir för er skull. Önskar det fanns nåt jag kunde göra...förstår ju hur hemskt det måste vara med den där oron. Nu får ni lita till medicineringen.

Tänker på dig vännen

tusen kramar

Viveka

LillaFlisan sa...

Men hjärtat!!

Fy så hemskt, fruktansvärt, vidrigt..... Ja, jag finner inte ord...... Förstår att du är skräckslagen mest hela tiden......

Men jag vet att det inte är helt ovanligt att tonårshjärnor beter sig på detta sätt och att det tack och lov brukar gå över. Förstår att det är en klen tröst när man står mitt uppe i allt men förhoppningsvis kommer han att bli symptomfri om några år när hjärnan "vuxit klart".....

Jag tänker på dig.......


Bamsekram

Flisan

Skafferi Med Sjöutsikt sa...

Hej!

Jag har bara varit inne ett par gånger tidigare hos dig, men vad jag tycker synd om er familj. Hoppas verkligen att medicinen gör sitt och att han piggar på sig snabbt.

Ha en så bra helg ni bara kan, och ta hand om er!

L

Anonym sa...

Hejsan Inka,
Jag gråter med dej,känner din oro, jag har ju en son i samma ålder,
du ska se att det snart blir bättre, medicinerna kommer att hjälpa, efter regn kommer solsken, det låter kanske tråkigt men så är det ska du se,
Stor KRAM till dej och din familj,
Sanne

Hannis sa...

Fy fasiken vad obehagligt!
Förstår att du blir livrädd och utom dig av oro.
Vem skulle inte bli det?
Har ju jobbat inom sjukvården och vet hur det ser ut när människor krampar.
Det är svårt som anhörig att stå maktlös bredvid.

Även om det känns tungt med diagnosen så är det ju bra att man tar det på allvar och sätter in det som behövs för att hjälpa.

Hoppas att ni kan koppla av lite under helgen.

Håller tummarna för er!

Varm Kram Hannis

Jenny Oak Fae sa...

Men fy så jobbigt & hemskt det måste vara..! Hoppas verkligen att anfallen mildras ju äldre han blir...

STOR kram till dig!

/Jenny

<3

Glitter och Marsipan sa...

Men lilla gumman,vad jobbigt ni har det.Att som mamma se sina barn ha det jobbigt är det värsta som kan hända.Jag vet,jag har gått igenom en del.
Men du,nu måste vi hoppas på att det blir bra med medicinen.
Tänker på er,du ska se att allt ordnar sej.
ha det bra i helgen.
kram Anette

Nygammalt sa...

Men kära du, jag förstår att du är orolig. Det är så hemskt att se när en annan person får ett anfall och speciellt då sitt barn.

Hade en kille i skolan (högstadiet) som hade epilepsi och har själv sett dessa anfall. Idag är han frisk och har sitt körkort.

Skickar massor av styrkekramar till er.

lovefriidrott sa...

Men vännen, sååå hemskt förstår att du är rädd o ledsen:(
Och vad maktlös du måste ha känt dig.
Blir så rörd när jag läser det här.
Förstår att det inte är kul att få höra att ens son har epilepsi men det är ändå bättre att få veta en leva i ovisshet.
Tänker på dig Inka
och skickar massor med energi och styrka till dig
Bamsekramar fr Sari

Glitter och Marsipan sa...

Hej Inka.
Hoppas allt är bra med er.
kram kram Anette

heavenandearth sa...

Lilla goaste gumman!!

Jag känner så med dig!
Åhh, vad det måste vara tufft för dig/er! Det jobbigaste man kan ha är väl när ens barn mår dåligt..

Kan inte mycket om epilepsi men tror du får lite till doktorns ord.. Där finns ju erfarenheten och med medicin så går det säkert åt rätt håll!

Lilla Skruttan!
Jag skulle vilja hålla om dig!

Hälsa Kevin att vi är många som tänker på honom o er familj!
Det kommer att gå bra!
Gråt när du behöver det o lite på din mammainsktinkt!

Största Styrke Kramen o massor med ljus o energi till Er!
Iréne

frøken olsens drømmer sa...

kjære deg,nei det er fryktelig vondt når det er noe med barn..jeg har selv en gutt på 18 og en på 10.
Den elste var i mange år plaget med sterk asma så vi har hatt mange sykehus netter...
Det er ikke så mye jeg kan si for å gi deg trøst,og jeg vet alt for lite om epelepsi.. men allt kommer til å bli bra tar nok bare litt tid for å medisinere han riktig.
Ellers tusen takk for en så fin kommentar på min blogg.legger deg til siden min,håper det er ok :)
Og du,Det kommer til å gå bra :)

Naija sa...

hej Att som mamma se sina barn ha det jobbigt är det värsta .Jag vet,jag har gått igenom en del.min yngta påg heter också kevin..ta väl hand om er

Vita små hjärtan sa...

Hej! Vad gulligt av dig men jag har inte anmält mig till bloggträffen! Kram

Vintage sa...

Såå tråkigt! Det värsta som kan hända ,när det händer ens barn något...Min syster hade stora anfall när hon var liten.Hon har levt ett normalt liv . Kram susanne

Unknown sa...

Hei Inka,

så koselig at du har vært innom siden min og også lagt igjen en svensk kommentar, jeg elsker Sverige!
Det høres ut på det du skriver, at du har litt å bekymre deg for nå... Jeg håper dere får all den hjelp dere trenger og at påsken blir god..

Alt godt ønskes deg fra Nanni i Norge

Kristin`s lille hjem sa...

Forstår veldig godt at du er urolig, men kan trøste deg på best mulig måte med at ditt barn er i trygge hender når det gjelder behandling og medisinering. Dette går bra, god bedring til dere og en riktig god påske. Klem

Viveka i Bläckhornet sa...

Hej min vän...hur går det för er?

Saknar dig...

Kram Viveka

Piffa och Puffa sa...

Jag läser och tänker på er. Vad ni måste gå igenom. Har själv gått i genom min sons cancer och då han blev en ängel. Det västa som finns är då ens barn inte mår bra och man som mamma inte kan göra annat. Bara stå vid sidan av och lita på läkare.
Kramar Anette

Himlarum sa...

Åh, så ledsamt, Inka!
Ens barn är ju ens allt...

Jag hoppas djupt och innerligt att han blir helt bra snart!

Många tankar och kramar
Ann-Helen

Made in Persbo...Carina sa...

Usch så hemskt! Det låter ju fruktansvärt att behöva se sitt barn vara med om något sådant. Hoppas nu det fungerar med medicineringen. Förstår att du känner en stor oro.
Men så bra att du kan vara så öppen och prata om det! Det tror jag är väldigt bra.

Tröstande och stöttande kramar från Carina