HEMMA HOS BARBRO - MIN BÄSTIS

Jag vill börja med att tacka dig Lilla Flisan för de fina orden om mig på din blogg. Det var ju så lite så. Och du är ju så rar och generös så du är värd illustrationerna på de söta kattpojkarna.

I lördags var jag på loppis. Det var helt underbart för nu var det ett tag sedan. Jag hittade allt jag ville ha och lite mer därtill.
Jag har i månader letat efter en gammal tvättbräda...hittade 2 stycken. Har letat efter ett äkta månbord. Hittade ett gammalt fint för endast 650 riksdaler. Och det är inte dyrt eftersom det blir ju två halvmånar. Detta köpte jag bara för att jag ska måla upp dem och sälja. Jag hittar ingen passande plats för dem här hemma.

Så det jag köpt på loppis kommer jag att lägga ut i nästa inlägg. Och då kommer jag passa på att visa alla hur snyggt gardinerna passar hemma i mitt vardagsrum som jag vann hos Lilla Provence


Men jag vill ju visa lite bilder...så därför har jag varit hemma hos min allra bästa kompis Barbro och plåtat lite igen. Så håll till godo folks.



Barbros fina hall




Och hallspegel




Detta vackra skåp har jag visat förr på min blogg. Underbart helt enkelt.




Vackra ting har fått plats på första parkett minsann.





En vacker docka på Barbros sängbord




Så vacker. Vilket ansikte.




Har ni sett vilket annorlunda och ståtligt skrivbord? Avundsjukan kryper i min ryggrad så sakteligen. Grrrrr!




Och från Barbros hem bjuds det slutligen på lite godis. Tack Barbro, för att jag fick lägga ut ditt fina hem på min blogg.




Och till syvende och sist har jag fått en award från Norge. Nämligen från Rigmor som har bloggen Karmaen. Hon bor i min hemstad i Norge och hon är min lillasysters halvsyster. Då kan man ju säga att hon är min syster-syster. Titta gärna in hos henne. Hon syr fina rispåsar. Det är som vetepåsar fast hon har ris i sina. Sedan syr hon en massa andra fina saker också. Tack Rigmor för awarden.



Den vill jag härmed skicka vidare till alla i min blogglista eftersom ni alla är värda att besöka. Så ni som finns där, tag med denna award.

Och det gäller även dessa tre följande awarder som Lilla Flisan fått och jag är en av dem hon skickat dem vidare till. Tack Tack!!









TACK IGEN! Och ha det så gött!

Jag vann gardinerna........JIPPI

När jag var yngre vann jag rätt mycket. På Grönan vann jag första pris två gånger...de allra största kramdjuren.

1997 vann jag fem resor (ja, på samma år)...jag vet, det är inte klokt.

*2 kryssningar med antingen Viking Line eller Silja - kommer inte ihåg, det var en radiotävling.
*Sen ett presentkort 4000:- på valfri resa, med Fritidsresor (jag vann en tävlig där jag hade bästa maskeraddräkten, jag var fjäril och jag hade gjort två jättestora vingar i papier maché, Peter Siepen valde ut finalisterna och jag vann- Bytte resan mot kontanter som jag ju bättre behövde.
*En resa för två personer till Oslo på lyxhotell med flyg och allt. Den vann jag på Norges nationaldag när vi firade i Norrköping för att jag berättade den roligaste svenskhistorien (och den var inte ens rolig) Det sändes i radio.
*Jag tränade på gym typ sex dagar (det var då det) i veckan och jag var med i en tävling där det gällde att värva medlemmar. Jag lyckades värva 12 st och vann en resa till Martinique-Västindien, men jag åkte inte på den heller eftersom det var lågsäsong. Jag sålde den resan och fick 7000 riksdaler för den.

Sen dess har jag inte vunnit någonting och det är ju förståeligt. Jag trodde jag hade vunnit allt då...1997.

MEN NU VANN JAG GARDINERNA, HAHAHAHA. OCH JAG BLEV SÅ GLAD. Och de vann jag hos Sari som har den superduperfinfina bloggen Lilla Provence. jag ville naturligtvis vinna dem men jag trodde aldrig jag skulle göra det. Så GRATTIS till mig! Så idag går jag rakryggad och stolt genom rummen.


Kram och Tack Sari

KRÖNIKAN - NAKENHOPP PÅ LASARETT

Jag älskar att skriva och här kommer en krönika jag skrev för ett par år sedan.

Håll till godo!


Nakenhopp på lasarett

Attans, nu kissade jag på mig igen.
Ibland kom det bara några droppar när jag nös eller hostade, andra gånger en hel matsked.
- Jag hade drabbats av inkontinens.

Alla har sin egen lilla åkomma eller tillstånd man blivit förärad med, verkar det som. Som ett litet bonuspaket på julafton. Ge alla en liten defekt, så har vi något att tala om när konversationen lackat ut.

Jag har till och med begåvats med dubbla urinledare och urinrör och en massa urinvägsinfektioner. Det ni! Tack allra hjärtligast.
Nu var jag dock trött på antibiotikakurer och penicillin med namn som inte är vackra nog för mitt känsliga sinne. Jag ringde därför Farbror Doktorn för eventuell patentlösning för detta typiska kvinnosyndrom.

En vecka senare parkerar jag bilen framför vårt jättelika lasarett och promenerar in i lobbyn. Tretton och trettio skulle jag få träffa The Master of Urologi. Hur kommer det sig förresten att man väljer den inriktningen?
"Jaha, vilken inriktning har du valt då?"
– Hjärnkirurgi, å du då?
"Urin och gynekologi, hehe."

Snart sitter jag i väntrummet och bläddrar i en förlegad Se & Hör som informerar sina läsare att lilla Fröken Carola La Diva vill ha flera barn i framtiden. Jaså, minsann, vad spännande.

- Inka, hör jag en röst bakom mig.
- Det är ju jag, säger jag och reser mig.
Jag tar tag i sköterskans slappa och något svettiga utsträckta hand med ett fast grepp. Jag gillar inte lösa och mesiga hälsarhänder. Jag talar om, med mitt fasta grepp, att jag är rejäl. Jag vill nästan klämma åt hennes hand tills den blir blå och hon skriker. Då skulle hon få något att undra över.

Jag får komma in i ett patientrum där allehanda manicker står überalles och affischer om underlivets alla delar hänger på sin plats på de vita väggarna.
Sköterskan ber mig sitta ner och vänta, så kommer doktorn alldeles strax. Min blick sveper runt i rummet och jag kollar om där finns något jag kan ta hem ifall jag skulle behöva agera akutsköterska. Vad rent här är. Nej, ingenting ser jag som jag vill ha. Jag skulle ändå inte våga.

–Jaha, och hur var det här då? hörs en basröst med lite lätt vibrato.
Doktorn kliver in med bestämda steg och jag tittar upp. Han var gammal han. Jag går fram och tar i hand när det plötsligt hugger till av en vass smärta i min högra handflata.
- AJ! skriker jag.
Farbror Urolog upptäckte att han hade sin penna kvar i handen.
- Det var inte meningen, sade han.
Herregud, vilken idiot, tänkte jag argt. Vad respektlöst. Hur kan man vara så dum att man hälsar på sin patient med en vass penna i handen?

Han frågade om jag var kissnödig, men det var jag inte, så han gav mig en plastmugg och bad mig dricka vatten.
- Du måste vara kissnödig om vi skall kunna undersöka dig, sa han.

Jag drack och drack och drack och efter sisådär en kvart kände jag hur kissblåsan spände. Jag talade om att nu var det dags. Sedan bad han mig klä av mig naken. Han gick mot dörren och talade om att han strax skulle vara tillbaka. -Alla kläder? frågade jag.
-Alla kläder, svarade han.

Spritt språngande gick jag runt i rummet och letade efter en så´n där pappersrockliknande kostym att skyla mig med. Jag kikade i skåp och lådor men ingenstans kunde jag hitta någon.
Jag frös. Jag visste inte om jag skulle stå eller sitta, bådadera kändes lika pinsamt. Jag satte mig och ställde min handväska i knäet för att gömma mina intimare delar.

Där satt jag alltså, frusen och väldigt naken och mina tankar var inte lika kaxiga och självsäkra längre. Nu blev jag plötsligt den där utlämnade lilla flickan. Min sköld var borta och inte kan man väl fajtas utan rustning?
Mina pattar hängde ner som två brevlådor och låg stilla på min mjuka isterbuk.

Efter många långa minuter kom Doktorn tillbaka, gick fram till en låda och hämtade en större vadderad pappersbit och lade ungefär mitt på golvet. Han bad mig ställa mig på den och hoppa.
–Hoppa?
–Ja, hoppa svarade han. Jag ska kolla om och hur mycket du läcker.
Jag gick naken och krumryggad utav skam fram till pappret, ställde mig på det och undrade om han skulle säga Klara, färdiga och hoppa eller om jag skulle börja på eget iniativ? Hur högt skulle jag hoppa, och hur snabbt? Hur många gånger, tre, fem eller kanske tjugofem?

- Du kan hoppa nu, sa han och jag började studsa upp och ner på den femtio gånger femtio kvadratcentimeters pappersbiten, naknast i världen. Magen hoppade och pattarna med, visserligen lite efter som ett eko och det var lite obehagligt. Jag hoppade och hoppade men inte kom det ut nåt kiss här inte. När Doktorn ansåg att jag hoppat färdigt bad han mig klä på mig.

Påklädd och nästan trygg igen satte vi oss mitt emot varandra vid rummets skrivbord. Han informerade mig om att det fanns ett band med kulor på i olika storlekar som han tyckte jag kunde prova.
Hm, ett kulband?

Han drog ut en låda och visade mig ett exemplar. Han dinglade med det i luften varpå han berättade hur det fungerade.
–Man stoppar alltså in en, eller två sådana kulor om man vill, så att man på det viset får muskelträning vilket i sin tur gör att man inte behöver kissa på sig lika ofta och mycket.
Jag undrade i mitt stilla sinne om man skulle gå med dessa i sig på sta´n, under jeansen. Vem fan går omkring så där? Ingen, I promise.
Och var skulle resterande kulor vara? Hänga fritt då, eller? Bäst att inte ha kjol på sig då, för vem vill låta som något afrikanskt träinstrument mellan benen medan man springer till bussen? Som ett vindspel nästan.

- Okej sa jag, det låter ju bra.
Ett sånt skulle jag köpa, bedyrade jag medan jag korsade två fingrar i lögn. Sedan tog vi i hand och jag gick därifrån medan det fortfarande värkte i handflatan.
- Fy fan vilken dag!

Hoppas ni alla haft en skön helg.
Själv har jag passat på att tvätta garderobsdörrarna i hallen, ytterdörren, elementet och skurat alla golv. Gissa om det kändes alldeles förträffligt underbart efteråt???? Jojomänsan, det vill jag påstå. Nu är det kväller och jag tänkte gå och lägga mig...ja, jag tänkte men det gör jag sen.

Ha det gött alla såta bloggvänner och hoppas att ni får en fin vecka.

Här hittade jag förresten en gammal teckning jag gjorde en gång när jag hade svårt att hitta en passande BH, hahaha.

Go´natt då!

Och nu är julen borta på riktigt

Och det var skönt att byta ut kyrkan och annat mot...annat




Men dessa julgransdekorationer ville jag ha kvar. De hängde jag upp på väggen.




Och en silverbricka fylldes med ljus...för det är fortfarande vinter.









Och hallbänkens juldekorationer försvann också. Vad skönt!




Beslutade mig för att måla över det grå runt om målningen. Men det blev ju mycket bättre.









Glömde fota Före-bilden. Det var en svart menytavla - gräslig som bara den. Nu blev den bättre.




Innan jul hittade jag dessa två Anne-böcker på loppis för 10:-/st. Dessa är från 30-talet.

TÄVLING TÄVLING TÄVLING!!!

Titta in hos Sari med den jättefina bloggen Lilla Provence så kan du vara med och tävla om bland annat dessa super-dupervackra gardiner och andra fina priser.

Kreativ Rehabilitering

Nu känns allt så mycket bättre. Och hur vet jag det? Jo, kreativitetsådran börjar sprattla...var den nu sitter. Ville göra en enklare väggmålning som ser gammal ut. Därav den gråa och shabbiga bakgrunden.
Hittade en provburk med en grön färg som heter Sallad, en svart hobbyfärg och en burk vit snickerifärg. En salig blandning med andra ord. Ja, så här blev det i allafall.












Kanske inte superdupernöjd men tillräckligt för att låta det sitta kvar. Och kul var det.
Kanske ska hela väggen vara shabby-grå?





Och den här keramik-konsollen passar superbt här. Den har inte riktigt passat in någonstans tidigare. Rätt sak på rätt plats.





Nu är julen ute ur hus. Satte några vitsippor i en söt liten kaffekopp för att snart...snart...kommer...Våren. I allafall i mina tankar.

Läget börjar stabiliseras

Käraste vänner!

Vi är hemma och Kevin känner sig bättre.
Vi vet ännu inte vad som hände.
1000 ungdomar drabbas årligen av krampanfall i Sverige.
1 av hundra visar sig vara epileptiker. Så utsikterna verkar relativt goda.

Nu är det bara jag som måste läka. Jag går med en klump i både hjärta i magen men det känns bättre för varje dag. I början blev jag livrädd bara han skulle gå på toa. Han fick inte ens stänga dörren. När han till slut fick det stod jag utanför och frågade om han var OK.

Jag har försökt förklara för honom att jag kommer att vara tjatig ett tag och hoppas han har överseende med mig.

Idag har vi varit på Coop så Kevin kunde köpa sina hårprodukter. Inget annat än "Got 2 B" duger. Jag åker gladeligen till världens ände om det bara är så.

På måndag skall han åter till skolan. Jag får då ta mig i kragen då detta är något jag måste gå igenom. Kan ju inte gärna binda fast honom i sängen. Hur mycket jag än vill.

Detta kommer att gå bra.

TACK ALLA FÖR ERA FINA KOMMENTARER. JAG SÖKTE MEDÖMKAN OCH TRÖST OCH DET FICK JAG. Ibland behöver man andras ord, uppskattning och stöd.
Så...Tack allra hjärtligast. Och kram!

//Inka



Kevin och Sara

Jag har tappat fotfästet

Kära älskade bloggvänner.

Att ha en blogg ska ju vara positivt och glatt och vi delar inredningstips och inspiration.
Och så ser jag det.
Men idag gör jag ett inlägg som inte är så roligt. Jag känner att jag måste skriva om detta för att bearbeta.

Den 4 januari vid tolv-tiden på dagen var jag i sovrummet och målade lite. Min man och lilla Dante var också i sovrummet.
Min äldste son kom in och frågade vad jag gjorde och gick sen ut från rummet.
Strax efteråt hördes en dov duns från köket. Kevin brukar gå in i väggar och annat så vi reagerade inte märkbart.
Dante sprang ut i köket och ropade strax efter, "-Mamma, Kevin e´konstig"
Jag sprang ut i köket och där ligger Kevin med rivsår längs hela ryggen. Han ligger och krampar och skakar medans det ligger galla på golvet. På golvet vid utedörren från köket ligger ett vattenglas, vattnet är utspilld på golvet + en Alvedon ligger också på golvet.

Jag försöker få kontakt med Kevin fast utan resultat. Jag skriker och gråter och skriker till min man att ringa ambulans, och Kevin bara krampar och sträcker upp huvudet mot taket.
Jag pratar med larmcentralen och kvinnan i luren säger att jag måste lugna ner mig för ambulansen är på väg. Jag gråter och är helt i panik.
Jag springer ut och möter ambulansen och nu har min man fått upp Kevin på en stol. Markus (min man) står bakom och håller i Kevin. Kevin sitter på stolen och fattar ingenting. Sen börjar han bli kommunicerbar. Han minns ingenting alls, han minns inte vad han gjorde dagen innan heller. Vi åker med ambulansen till akuten. De beslutar att köra honom till Mälardalen i E-tuna eftersom han är under 18 och för att de har bättre resurser där.

Han åker ambulans dit och jag åker hem för att packa grejer och åka till E-tuna med egen bil.
Jag åker hem och packar, tankar bilen och åker. Det blir ingen värme i bilen så det gick sönder då. Jag åker de ca 10 milen till E-tuna, utan värme i halkan. Nej, jag brydde mig inte. Jag ville till Kevin.

När jag kommer dit är han på akuten. Alla prover ser bra ut. Vi skulle stanna kvar för observation. Nu hör också till saken att efter detta krampanfall spyr han väldigt mycket.
På avdelningen får vi ett rum med TV.
Kevin börjar repa sig och säger att han är helt normal och pigg. Jag beslutar mig för att åka ner till huvudentrén för att ta ut pengar så jag kan köpa kaffe mm. Kevin ville följa med ner.
Vi kommer ner, jag tar ut pengar och Kevin är lite bakom mig. Jag ser Kevin flyga baklänges genom luften och rakt ner i golvet. Han får ytterligare ett anfall. Klockan är nu åtta på kvällen. Jag skriker på Kevin, kollar så att luftvägarna är fria. Det kommer blod ur hans mun för att han bitit sig i tungan. Jag skriker på hjälp men ingen är där. Jag gråter och fiskar upp Kevins mobil ur hans byxficka och ringer 112, då jag inte ser någon som kan hjälpa mig. Två killar kommer och frågar om de ska hämta någon. De springer iväg. En dam som är onkolog tröstar mig. Jag är helt knäckt, Hjälp kommer och vi tar upp honom till avdelningen. Vad är detta??? Epilepsi??? Jag blir galen. Efter ett par timmar sömn vaknar min älskade son och kräks massor. Han får kraftig huvudvärk och de sätter in dropp mot illamående och huvudvärk och gör sedan en datortomografi. Denna visar sig felfri. Som tur var. Vi blir kvar över natten. Jag varken sover eller äter. Fick lite sömn mellan 4 och sju på natten. Sen kommer läkaren och frågar Kevin om hans levnadsvanor. Läkaren tror att det berodde på för lite sömn, för mycket läsk och dator.
Jag har tjatat på Kevin om detta.
Nu är vi hemma igen och inatt fick jag sova. Men jag mår så dåligt över detta. Jag ringde till jourhavande kurator igår. Det kändes lite bättre.
Inom de närmsta dagarna skall Kevin göra EEG så vi får se om han har epileptiska anlag.
Det hör också till saken att Kevin är genomförkyld och hostar hela tiden. Han kan knappt svälja så vi ska till läkaren idag och se om han kan få något som löser upp. Kevins underbara flickvän är här hos honom också.

Jag är en människa med kontrollbehov och det här är så svårt. Nu har jag ingen som helst kontroll och jag är orolig hela tiden. Jag har inte ätit sen detta hände. Jag vet att det är idioti.

Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Har någon av er varit igenom samma sak så berätta det gärna för mig.
Jag har trygga människor runt mig och pratar med mina nära vänner och släktingar hela tiden, så stöd har jag. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mina tankar eller hur jag ska kunna bearbeta detta. Jag skriver också detta så ni förstå varför jag inte kommer att skriva om inredning eller annat sådant som just nu känns helt oväsentligt.

Kram på er alla och ha det så bra.