Jag har tappat fotfästet

Kära älskade bloggvänner.

Att ha en blogg ska ju vara positivt och glatt och vi delar inredningstips och inspiration.
Och så ser jag det.
Men idag gör jag ett inlägg som inte är så roligt. Jag känner att jag måste skriva om detta för att bearbeta.

Den 4 januari vid tolv-tiden på dagen var jag i sovrummet och målade lite. Min man och lilla Dante var också i sovrummet.
Min äldste son kom in och frågade vad jag gjorde och gick sen ut från rummet.
Strax efteråt hördes en dov duns från köket. Kevin brukar gå in i väggar och annat så vi reagerade inte märkbart.
Dante sprang ut i köket och ropade strax efter, "-Mamma, Kevin e´konstig"
Jag sprang ut i köket och där ligger Kevin med rivsår längs hela ryggen. Han ligger och krampar och skakar medans det ligger galla på golvet. På golvet vid utedörren från köket ligger ett vattenglas, vattnet är utspilld på golvet + en Alvedon ligger också på golvet.

Jag försöker få kontakt med Kevin fast utan resultat. Jag skriker och gråter och skriker till min man att ringa ambulans, och Kevin bara krampar och sträcker upp huvudet mot taket.
Jag pratar med larmcentralen och kvinnan i luren säger att jag måste lugna ner mig för ambulansen är på väg. Jag gråter och är helt i panik.
Jag springer ut och möter ambulansen och nu har min man fått upp Kevin på en stol. Markus (min man) står bakom och håller i Kevin. Kevin sitter på stolen och fattar ingenting. Sen börjar han bli kommunicerbar. Han minns ingenting alls, han minns inte vad han gjorde dagen innan heller. Vi åker med ambulansen till akuten. De beslutar att köra honom till Mälardalen i E-tuna eftersom han är under 18 och för att de har bättre resurser där.

Han åker ambulans dit och jag åker hem för att packa grejer och åka till E-tuna med egen bil.
Jag åker hem och packar, tankar bilen och åker. Det blir ingen värme i bilen så det gick sönder då. Jag åker de ca 10 milen till E-tuna, utan värme i halkan. Nej, jag brydde mig inte. Jag ville till Kevin.

När jag kommer dit är han på akuten. Alla prover ser bra ut. Vi skulle stanna kvar för observation. Nu hör också till saken att efter detta krampanfall spyr han väldigt mycket.
På avdelningen får vi ett rum med TV.
Kevin börjar repa sig och säger att han är helt normal och pigg. Jag beslutar mig för att åka ner till huvudentrén för att ta ut pengar så jag kan köpa kaffe mm. Kevin ville följa med ner.
Vi kommer ner, jag tar ut pengar och Kevin är lite bakom mig. Jag ser Kevin flyga baklänges genom luften och rakt ner i golvet. Han får ytterligare ett anfall. Klockan är nu åtta på kvällen. Jag skriker på Kevin, kollar så att luftvägarna är fria. Det kommer blod ur hans mun för att han bitit sig i tungan. Jag skriker på hjälp men ingen är där. Jag gråter och fiskar upp Kevins mobil ur hans byxficka och ringer 112, då jag inte ser någon som kan hjälpa mig. Två killar kommer och frågar om de ska hämta någon. De springer iväg. En dam som är onkolog tröstar mig. Jag är helt knäckt, Hjälp kommer och vi tar upp honom till avdelningen. Vad är detta??? Epilepsi??? Jag blir galen. Efter ett par timmar sömn vaknar min älskade son och kräks massor. Han får kraftig huvudvärk och de sätter in dropp mot illamående och huvudvärk och gör sedan en datortomografi. Denna visar sig felfri. Som tur var. Vi blir kvar över natten. Jag varken sover eller äter. Fick lite sömn mellan 4 och sju på natten. Sen kommer läkaren och frågar Kevin om hans levnadsvanor. Läkaren tror att det berodde på för lite sömn, för mycket läsk och dator.
Jag har tjatat på Kevin om detta.
Nu är vi hemma igen och inatt fick jag sova. Men jag mår så dåligt över detta. Jag ringde till jourhavande kurator igår. Det kändes lite bättre.
Inom de närmsta dagarna skall Kevin göra EEG så vi får se om han har epileptiska anlag.
Det hör också till saken att Kevin är genomförkyld och hostar hela tiden. Han kan knappt svälja så vi ska till läkaren idag och se om han kan få något som löser upp. Kevins underbara flickvän är här hos honom också.

Jag är en människa med kontrollbehov och det här är så svårt. Nu har jag ingen som helst kontroll och jag är orolig hela tiden. Jag har inte ätit sen detta hände. Jag vet att det är idioti.

Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Har någon av er varit igenom samma sak så berätta det gärna för mig.
Jag har trygga människor runt mig och pratar med mina nära vänner och släktingar hela tiden, så stöd har jag. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mina tankar eller hur jag ska kunna bearbeta detta. Jag skriver också detta så ni förstå varför jag inte kommer att skriva om inredning eller annat sådant som just nu känns helt oväsentligt.

Kram på er alla och ha det så bra.