Nu har det hänt igen...

Jag blir inte klok på det här.

I tisdags morse fick min älskade Kevin ett krampanfall igen.
Klockan var 08.00 och han kom in till badrummet där jag var. Vi stod och pratade medan jag sminkade mig. Då ser jag hur han börjar himla med ögonen och förstod genast vad som var på gång. Jag ställde mig bakom honom för att ta emot honom, varpå han flög bakåt...i ett anfall. Jag lyckades fånga honom, förstår inte var jag fick kraft ifrån. Jag höll i honom så gott det gick medan han krampade...stående. Jag böjde mig sakta ner så jag kunde sätta mig med honom. Han krampade medan jag skrek på mig man. Efter ett tag kom han och jag bad honom ringa ambulans.
Jag var helt förtvivlad. Att se sin son krampa så kraftigt och tugga på sin tunga så blodet rinner ut är något av det värsta en mor kan se.

Anfallet varade 4-5 minuter och ambulansen var här väldigt snabbt.
De kollade så att allt var OK med pojken min, satte en kanyl i hans arm och lade honom på båren. Kevin var nu kontaktbar men fattade inte vad som hänt. Han grät lite.

Jag åkte med min bil till barn- och ungdomsmottagningen där Kevin låg. Jag var förtvivlad.
På dagen vid 12-tiden gick jag till cafeterian för att köpa mackor till min man och Kevin och när jag kom tillbaka hade Kevin ytterligare ett pågående anfall.
Jag nästan föll ihop av gråt så en sköterska tog mig till ett annat rum. Jag kände mig så rädd och liten och jag orkade inte se mer. Det var två sköterskor som tog hand om honom men de bad min man om hjälp för Kevin var för stark. Han är ju trots allt 193 cm lång.

Efter anfallet sov han ett tag för de hade även injicerat Diazepam (tror jag det heter) så att anfallet skulle sluta. Men han sov även för att det är så stor påfrestning för hjärnan att få ett stort anfall (Grand mal).

Det var ju drygt två och en halv månad sen förra gången (4 januari) han hade anfall så jag trodde att han inte skulle få fler...men så var icke fallet. Däremot fick Kevin ta ett EEG för tre veckor sen och det visade på epileptisk aktivitet när han sov.

Efter ett läkarutlåtande bestämdes det så att Kevin skulle börja medicineras. Nu räknas han som epileptiker vilket gör honom och oss andra väldigt ledsen. Det finns vissa saker som han inte får göra som andra får. Han får inte ta körkort, förrän han varit anfallsfri i två år. Han får inte bada i havet. Han får inte bada i badkaret, utan tillsyn mm.
Han måste äta och sova på regelbundna tider (det borde vi ju alla göra såklart) mm.
Hans medicinering började redan på tisdags kväll. Medicinen som han äter heter Hermolepsin Retard och börjar med 100 mg morgon och kväll för att under en månad trappas upp till 400 mg morgon och kväll. Den ska han äta varje dag i två år. Sen ska de ta bort medicinen och se om han blir anfallsfri...om inte så medicineras han igen. Det kan vara övergående då hans hjärna mognar. En hjärna är inte riktigt mogen vid 17 års ålder.

Så är det mina vänner. Nu är jag så orolig igen och vakar som en hök över honom. Jag har ont i magen hela tiden och är livrädd att han ska få ett anfall och jag inte är där...för att hjälpa. Jag vet jag vet, jag måste visa mig stark, för Kevins skull men det är inte lätt. Jag kan inte äta och när ingen ser...gråter jag.
Jag vet att det blir bättre. Jag behöver bara tid.

Ha det bra alla bloggvänner. Jag hoppas det inte tar många dagar innan jag kan blogga igen. Men när jag känner mig lugnare kommer jag och hälsar på er.

Kram på er


Vänligen Inka