Epilepsianfall igen

Klart att man helst vill skriva om inredning, men ibland kommer saker emellan som är viktigare än inredning och allt annat för den delen. Nämligen familjen. Min son fick diagnosen epilepsi i mars 2009. Så tragiskt var det, vi hittade honom på köksgolvet, mitt på dagen, en söndag i januari med kramper. I fallet hade han fått  skrapsår över hela ryggen. Då visste vi inte vad som hade hänt och jag fick panik. Ambulansen kom och han fick åka till Eskilstuna. Där fick han ytterligare ett anfall, vid åtta på kvällen. Jag fick panik igen. Fick beskedet att 2 anfall är inga anfall. I mars, samma dag han fick diagnosen, fick han ett anfall i badrummet kl 8 på morgonen. Som tur var var jag där och kunde ta emot honom. Han är 196 cm lång så fallet kan bli väldigt kraftigt. Dessutom faller han inte ens utan han kastas bakåt. Han fick ett till anfall samma dag då vi var på sjukhuset, vid elva-tiden. Den dagen fick han medicin första gången och blev diagnositcerad epileptiker. Ingen i min eller hans pappas släkt hade haft eller har epilepsi. Nästa anfall fick han i september samma år då han var ute och åt lunch med sin kompis. Han hade haft kraftig huvudvärk dagen innan och även denna dag. Han fick anfall på väg tillbaka till skolan.
Sedan gick det över ett år till nästa anfall. Den 26 november 2010 och allt kändes bra innan dess.

Den 4 mars i år skulle han till Norge för att göra 6 veckors praktik (han går barn- och fritid). Två dagar innan fick han ett anfall igen hemma hos sin fästmö, i sängen. Jag ringde läkaren som sa att han tyckte Kevin skulle åka i allafall och att han skulle öka medicindoceringen bara. I Norge gick allt bra och han kom hem för en vecka sen. Men i dag kl. 2 fick han ett anfall igen. Jag blir så ledsen. Varför slutar inte anfallen??? Vet ni, jag går ständigt med en klump i bröstet av oro. Jag gråter när ingen ser. Jag vet inte hur jag ska rubba stenen som värker i mitt bröst.
Min väninna Marie-Helen dog 1997 på grund av epilepsi. Hon var en mycket god vän till mig och kanske är det det som gnager i mig. Mardrömmen är att allt kommer gå som det gick för Marie-Helen. Hon blev bara 27 år.

Älskade Kevin, jag önskar att jag hade epilepsi, istället för dig. Du är ung, du har så mycket framför dig.Jag önskar du slapp detta, min älskade juvelpojke.

Kram mamma