Tar detta aldrig slut?

Efter anfallet han fick, kräktes han och sov några timmar.Vid halv sju på kvällen åt han mat och sen tittade vi på "Vem vet mest" på tvåan, som vi alltid gör. Vid åtta satt vi i soffan och plötsligt pekar Kevin med armen rakt ut och han skriker rakt ut, högt. Han får ett anfall, är helt stel och slutar andas. Vet inte hur länge men jag minns att jag skriker att Markus ska ringa ambulans för Kevin andas inte och ögonen stirrar utan reaktion. Man märker att hans kropp kämpar och försöker andas. Jag får panik och då börjar han krampa kraftigt. Ambulansen är snabbt på plats. De tar hand om honom och sätter en nål. När kramperna är över är han helt borta. Blodet rinner från munnen eftersom han biter sig i tungan. Vi kommer till akuten och allt är dimmigt. Läkaren pratar med oss och beslutar att vi ska öka hans dos. Kevin börjar komma tillbaka men han minns ingenting. Han vet inte vilken dag det är och inte datumet. Vid halv tolv på natten vill Kevin hem men det vill inte doktorn.Men Kevin är myndig och får sin vilja igenom. Jag är orolig.
När vi kommer hem verkar Kevin rätt okej och till och med skrattar. Han sitter på en stol i köket då han plötsligt börjar stirra och kasta med huvudet. Vi andra skriker..."-Nej, inte nu igen" varpå Kevin flyger av stolen och ner på golvet. Ambulansen kommer igen och jag gråter hela tiden. Det blir snabb färd till sjukhuset eftersom han slutade andas igen. De sätter en nål igen och nu hamnar han på intensiven. Där övervakas han hela natten och Moa och jag är i anhörigrummet hela natten. Jag bara springer och kissar och dricker vatten hela tiden. Är så rädd och nervös. Äter inget!
Fy f..n! Jag tappar kontrollen i mig. Pratar med personalen om att jag måste få prata med någon. Hon lovar att kolla upp det.
Kevin stannar där hela natten. Vid ronden nästa dag säger doktorn att han ska få en medicin till som heter Keppra. Och ska även fortsätta med sin Lamotrigin.
Igår förflyttades han till en annan avdelning då det inte är någon fara för hans liv. 3 anfall på en dag är mycket. I morse kom en kurator och pratade med mig. Jag började gråta på en gång. Det kändes bättre men hon sa att jag måste träffa någon mer regelbundet så nu har jag ringt VC. De ska ringa mig idag.
Man är väl som kvinnor flest. Man finns där, man lagar mat, inreder, syr, tecknar, städar, jobbar-både på jobb och ideellt. Too much! Familjen kommer först och jag får nog prioritera bättre.
Som sagt, Kevin ligger i sin säng nu, hemma och spelar lite fotbollsspel. Nu ska han bara vila och ta det lugnt. Och jag...har ont i hjärtat och ska försöka hitta en väg tillbaka till ett normalt liv.

Kram på er alla

Inka